Inspirationsförlust

Känner jag jag, återigen, har tappat inspirationen till att blogga.. Men jag försöker så gott jag kan.
Tänkte att jag skulle lägga upp ett par bilder :)

"Mamma, jag är fotomodell. Ta kort då!" sa Dylan innan jag tog den här bilden. Den är från sjukhuset, som ni kanske förstod..


Min fina fina gosse <3

Jag älskar oss!

Svar på kommentar

Varför kommenterar nästan alla anonymt?

Men i alla fall.. Jessica undrade om Dylan varit på Jamaica. Och nej, det har han inte varit.

Första dagen på dagis efter operation

Lämningen gick hur bra som helst. Alltid lika skönt när jag vet att Dylan trivs på dagis :)

En komis och hennes son är här och har varit det sen i torsdags. Idag har vi bakat megastora chokladbollar, och det var populärt bland barnen som fick dela på en efter maten.
Vi tog en lång kvällspromenad. Riktigt skönt var det! Nu ligger Dylan i sängen och ska sova, och senare vankas det chocolate chip cookie-bak

Operationen

Klockan var ställd på 04.30 torsdagen den 10/11, för då skulle vi åka in och Dylan skulle opereras. Vad för operation kan ni läsa om i ett tidigare inlägg.

Vi åkte in så vi var på Karolinska Sjukhuset klockan halv sju, då vi skulle vara på avdelning A16a klockan kvart i sju. Dylan var inte så himla överlycklig när jag väckte honom så tidigt, för han hade somnat ganska sent. Men tågresan in till sjukhuset gick bra, och han somnade och sov i ungefär 40 minuter innan vi var framme.
När vi kom fram så blev vi hänvisade till en sal och Dylan fick en sjukhusskjorta. Han var pigg och glad och lekte lite innan sköterskorna kom och talade om att det var dags. Då var klockan c:a 07.15. Han fick åka säng till operationsavdelningen, och det tyckte han var superkul :) Mamma var ju med mig, men hon fick vänta utanför när han skulle sövas.

Dylan fick en skvätt med dricka som skulle få honom att bli lite dåsig innan dom skulle sätta infarten. Han somnade på den drickan, och då kom sköterskorna och skulle sticka honom. Men precis när dom stack honom så vaknade han och SKREK av ren smärta. Bedövningsplåstret hade inte bedövat honom, så han fick jätteont. Det var hemsk att se en sköterska hålla i hans arm, en sköterska hålla i hans ben, dom ropade åt mig att jag skulle hålla i honom hårt, eftersom han satt i min famn, och den sista sköterskan stack in nåljäveln trots att han hade så jävla ont. Jag började gråta då faktiskt men jag försökte att inte visa det för Dylan, jag talade hela tiden om hur duktig han var. När dom hade släppt honom så grät och grät och grät han. Sköterskorna lämnade oss ifred en stund. När dom kom tillbaka så skulle dom spruta koksalt i infarten, men det gjorde jätteont på honom, så dom sa till mig att vi skulle gå in på operationssalen direkt och söva honom omgående. Jag fick på mig skyddskläder och bar in honom. Dom skulle försöka spruta in sömnmedlet, men det gick inte, Dylan totalvägrade. Då förklarade en av dom trevligaste narkossköterskorna för mig att dom skulle söva honom med sömngas, alltså med mask och att Dylan antagligen skulle protestera som ett vilt djur, och då var jag tvungen att hålla i honom hårt då han skulle sitta i min famn. Jag talade om för Dylan vad som skulle hända och berättade att han var så duktig. Jag grät, men jag visade det inte för Dylan (försökte inte visa det i alla fall). Hon tog fram masken och dom ställde in lustgasen, sömngasen och syrgasen som det skulle vara, frågade om jag var redo och vid mitt godkännande så tryckte hon masken mot Dylans ansikte. Han blev förtvivlad och ropade: MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAAAMM... Hans ögon blev rödsprängda och han slocknade. Ett sista svagt mamma hördes, sen fick jag lämna rummet.

Jag och mamma gick och åt ett par mackor, och jag gick som på nålar. Usch vilken jobbig väntan det var. Efter att vi ätit gick vi upp och satte oss utanför i väntan på att dom skulle ringa mig. Dom ringde mig efter c:a en och en halv timme och sa att nu är det klart så nu fick jag komma in. Mamma följde med, och Dylan var redan vaken, men han var skogstokig. Han hade fastnat mellan att vara vaken och att sova, han var helt okontaktbar, och helt tokig. Han slogs, sparkades, försökte dra ut infarten, bet mig.. Tillslut så funkade det inte längre, så Dylan fick lungnande insprutat för att han skulle somna igen. Det gjorde han. Då satte dom på en saturationsmätare på hans tå, och han hade bara 89% syresättning! Då blev det lite panik, fram med syrgas, lägga honom på sidan, upp med hans haka. Han "tappade luftrören" i c:a 5 sekunder också, men det var ingenting utav det här som var så allvarligt som det kanske låter.

Han vaknade i alla fall efter c:a 3-4 timmar igen, och då hade vi blivit uppkörda till avdelningen igen, och han fick glass och var pigg. Eller pigg var han väl inte direkt, men han var i alla fall vaken. Han åt Piggelin efter Piggelin och när han inte gjorde det så sov han bara.

Det var en lyckad operation, och han snarkar inte i närheten av lika mycket längre. Jag tyckte att det var skitjobbigt att se dom på sjukhuset tvinga Dylan till saker. Men det är klart. Alla föräldrar tycker det är jobbigt Förövrigt tycker jag att det är jätteläskigt med narkos och att det blev så dramatiskt gjorde inte saken bättre. Men personalen var i det stora hela bra :)

Dagens fråga

En anonym läsare undrade vart Dylans pappa kommer ifrån, och han kommer från Jamaica. :)

Samtal

Pratade för en stund sen med sjukhuset. Vi ska vara där klockan 06.45. Det betyder att vi måste gå hemifrån klockan 05.35 och ta tåget 05.47. Och det i sin tur betyder att vi måste kliva upp klockan 04.30 (!) för att hinna med allt som ska göras innan. Duscha Dyllisen, sätta på plåster, fixa matlådor till mig. Nu är det inte lång tid kvar. Känns lite jobbigt, men skönt att det snart är över.

Nu ska jag plocka lite i lägenheten, sen ska jag faktiskt ta och knoppa in.

Godnatt!

Dagens fråga!

Glöm inte bort dagens fråga. Är det någonting ni undrar över så fråga på, så ska jag svara så gott jag kan :)

NERVÖS!

Måste få skriva av min nervositet litegrann. Jag är så nervös inför imorgon så det är itne klokt. Det känns tryggt, personalen är vana vid att operera och att söva ner. Det är inte heller något stort ingrepp, men jag är så nervös i alla fall! Min lille pojke ska opereras, och jag kommer inte vara med honom när han blir det. Det är skitläskigt. Jag går omkring med en klump i magen hela tiden. Massa fjärilar flyger omkring i min mage. Usch säger jag bara! Det kommer såklart gå bra, och jag måste tänka positivt. Fy vad jobbigt :(



Såhär känner jag mig..

Godmorgon!

Igår blev det inget bloggande. Vi var på sjukhuset hela dagen kändes det som.
Det var ju inskrivningssamtal inför operationen imorgon.

Det började med att vi fick träffa en läkare, som för övrigt var nästan 40 minuter sen. Hon förklarade väldigt dåligt vad som skulle ske under själv operationsdagen. Och helt plötsligt, efter c:a 5 minuter kom en sköterska in (utan att ursäkta sig) och sa att hon var tvungen att springa upp till avdelningen för att det var en patient som blödde. Jaha, tänkte jag.. Så läkaren såg vi inget mer av. Vi fick i alla fall träffa en sjuksköterska som gav bra information och svarade på mina frågor så gott hon kunde.
Sen fick vi bege oss till operationsavdelningen och träffa en narkossköterska. Hon förklarade och visade på en docka som hette Robban vad som skulle hända, hur allt skulle gå till. Hon var riktigt duktig. Jag trodde inte att Dylan lyssnade så mycket, för han låg mest på golvet och var trött och pillade med sladdarna från apparaten. Men påväg hem så började han faktiskt berätta. Att Robban fick dropp och Robban fick plåster på handen där han hade fått en spruta. Så lite gick in i alla fall.
För mig känns det tryggare nu inför operationen då jag vet exakt vad som kommer hända. Det känns som att jag kommer vara en bättre klippa i stormen för mig själv när det blir jobbigt att se Dylan rullar iväg. Mamma kommer vara med också, och det är skönt!

Nä, nu ska jag ta och väcka min son, för han ska vara på dagis om 25 minuter.

Ha en trevlig dag :)