Operationen

Klockan var ställd på 04.30 torsdagen den 10/11, för då skulle vi åka in och Dylan skulle opereras. Vad för operation kan ni läsa om i ett tidigare inlägg.

Vi åkte in så vi var på Karolinska Sjukhuset klockan halv sju, då vi skulle vara på avdelning A16a klockan kvart i sju. Dylan var inte så himla överlycklig när jag väckte honom så tidigt, för han hade somnat ganska sent. Men tågresan in till sjukhuset gick bra, och han somnade och sov i ungefär 40 minuter innan vi var framme.
När vi kom fram så blev vi hänvisade till en sal och Dylan fick en sjukhusskjorta. Han var pigg och glad och lekte lite innan sköterskorna kom och talade om att det var dags. Då var klockan c:a 07.15. Han fick åka säng till operationsavdelningen, och det tyckte han var superkul :) Mamma var ju med mig, men hon fick vänta utanför när han skulle sövas.

Dylan fick en skvätt med dricka som skulle få honom att bli lite dåsig innan dom skulle sätta infarten. Han somnade på den drickan, och då kom sköterskorna och skulle sticka honom. Men precis när dom stack honom så vaknade han och SKREK av ren smärta. Bedövningsplåstret hade inte bedövat honom, så han fick jätteont. Det var hemsk att se en sköterska hålla i hans arm, en sköterska hålla i hans ben, dom ropade åt mig att jag skulle hålla i honom hårt, eftersom han satt i min famn, och den sista sköterskan stack in nåljäveln trots att han hade så jävla ont. Jag började gråta då faktiskt men jag försökte att inte visa det för Dylan, jag talade hela tiden om hur duktig han var. När dom hade släppt honom så grät och grät och grät han. Sköterskorna lämnade oss ifred en stund. När dom kom tillbaka så skulle dom spruta koksalt i infarten, men det gjorde jätteont på honom, så dom sa till mig att vi skulle gå in på operationssalen direkt och söva honom omgående. Jag fick på mig skyddskläder och bar in honom. Dom skulle försöka spruta in sömnmedlet, men det gick inte, Dylan totalvägrade. Då förklarade en av dom trevligaste narkossköterskorna för mig att dom skulle söva honom med sömngas, alltså med mask och att Dylan antagligen skulle protestera som ett vilt djur, och då var jag tvungen att hålla i honom hårt då han skulle sitta i min famn. Jag talade om för Dylan vad som skulle hända och berättade att han var så duktig. Jag grät, men jag visade det inte för Dylan (försökte inte visa det i alla fall). Hon tog fram masken och dom ställde in lustgasen, sömngasen och syrgasen som det skulle vara, frågade om jag var redo och vid mitt godkännande så tryckte hon masken mot Dylans ansikte. Han blev förtvivlad och ropade: MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAAAMM... Hans ögon blev rödsprängda och han slocknade. Ett sista svagt mamma hördes, sen fick jag lämna rummet.

Jag och mamma gick och åt ett par mackor, och jag gick som på nålar. Usch vilken jobbig väntan det var. Efter att vi ätit gick vi upp och satte oss utanför i väntan på att dom skulle ringa mig. Dom ringde mig efter c:a en och en halv timme och sa att nu är det klart så nu fick jag komma in. Mamma följde med, och Dylan var redan vaken, men han var skogstokig. Han hade fastnat mellan att vara vaken och att sova, han var helt okontaktbar, och helt tokig. Han slogs, sparkades, försökte dra ut infarten, bet mig.. Tillslut så funkade det inte längre, så Dylan fick lungnande insprutat för att han skulle somna igen. Det gjorde han. Då satte dom på en saturationsmätare på hans tå, och han hade bara 89% syresättning! Då blev det lite panik, fram med syrgas, lägga honom på sidan, upp med hans haka. Han "tappade luftrören" i c:a 5 sekunder också, men det var ingenting utav det här som var så allvarligt som det kanske låter.

Han vaknade i alla fall efter c:a 3-4 timmar igen, och då hade vi blivit uppkörda till avdelningen igen, och han fick glass och var pigg. Eller pigg var han väl inte direkt, men han var i alla fall vaken. Han åt Piggelin efter Piggelin och när han inte gjorde det så sov han bara.

Det var en lyckad operation, och han snarkar inte i närheten av lika mycket längre. Jag tyckte att det var skitjobbigt att se dom på sjukhuset tvinga Dylan till saker. Men det är klart. Alla föräldrar tycker det är jobbigt Förövrigt tycker jag att det är jätteläskigt med narkos och att det blev så dramatiskt gjorde inte saken bättre. Men personalen var i det stora hela bra :)