Inspirationsförlust

Känner jag jag, återigen, har tappat inspirationen till att blogga.. Men jag försöker så gott jag kan.
Tänkte att jag skulle lägga upp ett par bilder :)

"Mamma, jag är fotomodell. Ta kort då!" sa Dylan innan jag tog den här bilden. Den är från sjukhuset, som ni kanske förstod..


Min fina fina gosse <3

Jag älskar oss!

Svar på kommentar

Varför kommenterar nästan alla anonymt?

Men i alla fall.. Jessica undrade om Dylan varit på Jamaica. Och nej, det har han inte varit.

Första dagen på dagis efter operation

Lämningen gick hur bra som helst. Alltid lika skönt när jag vet att Dylan trivs på dagis :)

En komis och hennes son är här och har varit det sen i torsdags. Idag har vi bakat megastora chokladbollar, och det var populärt bland barnen som fick dela på en efter maten.
Vi tog en lång kvällspromenad. Riktigt skönt var det! Nu ligger Dylan i sängen och ska sova, och senare vankas det chocolate chip cookie-bak

Operationen

Klockan var ställd på 04.30 torsdagen den 10/11, för då skulle vi åka in och Dylan skulle opereras. Vad för operation kan ni läsa om i ett tidigare inlägg.

Vi åkte in så vi var på Karolinska Sjukhuset klockan halv sju, då vi skulle vara på avdelning A16a klockan kvart i sju. Dylan var inte så himla överlycklig när jag väckte honom så tidigt, för han hade somnat ganska sent. Men tågresan in till sjukhuset gick bra, och han somnade och sov i ungefär 40 minuter innan vi var framme.
När vi kom fram så blev vi hänvisade till en sal och Dylan fick en sjukhusskjorta. Han var pigg och glad och lekte lite innan sköterskorna kom och talade om att det var dags. Då var klockan c:a 07.15. Han fick åka säng till operationsavdelningen, och det tyckte han var superkul :) Mamma var ju med mig, men hon fick vänta utanför när han skulle sövas.

Dylan fick en skvätt med dricka som skulle få honom att bli lite dåsig innan dom skulle sätta infarten. Han somnade på den drickan, och då kom sköterskorna och skulle sticka honom. Men precis när dom stack honom så vaknade han och SKREK av ren smärta. Bedövningsplåstret hade inte bedövat honom, så han fick jätteont. Det var hemsk att se en sköterska hålla i hans arm, en sköterska hålla i hans ben, dom ropade åt mig att jag skulle hålla i honom hårt, eftersom han satt i min famn, och den sista sköterskan stack in nåljäveln trots att han hade så jävla ont. Jag började gråta då faktiskt men jag försökte att inte visa det för Dylan, jag talade hela tiden om hur duktig han var. När dom hade släppt honom så grät och grät och grät han. Sköterskorna lämnade oss ifred en stund. När dom kom tillbaka så skulle dom spruta koksalt i infarten, men det gjorde jätteont på honom, så dom sa till mig att vi skulle gå in på operationssalen direkt och söva honom omgående. Jag fick på mig skyddskläder och bar in honom. Dom skulle försöka spruta in sömnmedlet, men det gick inte, Dylan totalvägrade. Då förklarade en av dom trevligaste narkossköterskorna för mig att dom skulle söva honom med sömngas, alltså med mask och att Dylan antagligen skulle protestera som ett vilt djur, och då var jag tvungen att hålla i honom hårt då han skulle sitta i min famn. Jag talade om för Dylan vad som skulle hända och berättade att han var så duktig. Jag grät, men jag visade det inte för Dylan (försökte inte visa det i alla fall). Hon tog fram masken och dom ställde in lustgasen, sömngasen och syrgasen som det skulle vara, frågade om jag var redo och vid mitt godkännande så tryckte hon masken mot Dylans ansikte. Han blev förtvivlad och ropade: MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAMMAAAAA, MAAAAAAAMM... Hans ögon blev rödsprängda och han slocknade. Ett sista svagt mamma hördes, sen fick jag lämna rummet.

Jag och mamma gick och åt ett par mackor, och jag gick som på nålar. Usch vilken jobbig väntan det var. Efter att vi ätit gick vi upp och satte oss utanför i väntan på att dom skulle ringa mig. Dom ringde mig efter c:a en och en halv timme och sa att nu är det klart så nu fick jag komma in. Mamma följde med, och Dylan var redan vaken, men han var skogstokig. Han hade fastnat mellan att vara vaken och att sova, han var helt okontaktbar, och helt tokig. Han slogs, sparkades, försökte dra ut infarten, bet mig.. Tillslut så funkade det inte längre, så Dylan fick lungnande insprutat för att han skulle somna igen. Det gjorde han. Då satte dom på en saturationsmätare på hans tå, och han hade bara 89% syresättning! Då blev det lite panik, fram med syrgas, lägga honom på sidan, upp med hans haka. Han "tappade luftrören" i c:a 5 sekunder också, men det var ingenting utav det här som var så allvarligt som det kanske låter.

Han vaknade i alla fall efter c:a 3-4 timmar igen, och då hade vi blivit uppkörda till avdelningen igen, och han fick glass och var pigg. Eller pigg var han väl inte direkt, men han var i alla fall vaken. Han åt Piggelin efter Piggelin och när han inte gjorde det så sov han bara.

Det var en lyckad operation, och han snarkar inte i närheten av lika mycket längre. Jag tyckte att det var skitjobbigt att se dom på sjukhuset tvinga Dylan till saker. Men det är klart. Alla föräldrar tycker det är jobbigt Förövrigt tycker jag att det är jätteläskigt med narkos och att det blev så dramatiskt gjorde inte saken bättre. Men personalen var i det stora hela bra :)

Dagens fråga

En anonym läsare undrade vart Dylans pappa kommer ifrån, och han kommer från Jamaica. :)

Samtal

Pratade för en stund sen med sjukhuset. Vi ska vara där klockan 06.45. Det betyder att vi måste gå hemifrån klockan 05.35 och ta tåget 05.47. Och det i sin tur betyder att vi måste kliva upp klockan 04.30 (!) för att hinna med allt som ska göras innan. Duscha Dyllisen, sätta på plåster, fixa matlådor till mig. Nu är det inte lång tid kvar. Känns lite jobbigt, men skönt att det snart är över.

Nu ska jag plocka lite i lägenheten, sen ska jag faktiskt ta och knoppa in.

Godnatt!

Dagens fråga!

Glöm inte bort dagens fråga. Är det någonting ni undrar över så fråga på, så ska jag svara så gott jag kan :)

NERVÖS!

Måste få skriva av min nervositet litegrann. Jag är så nervös inför imorgon så det är itne klokt. Det känns tryggt, personalen är vana vid att operera och att söva ner. Det är inte heller något stort ingrepp, men jag är så nervös i alla fall! Min lille pojke ska opereras, och jag kommer inte vara med honom när han blir det. Det är skitläskigt. Jag går omkring med en klump i magen hela tiden. Massa fjärilar flyger omkring i min mage. Usch säger jag bara! Det kommer såklart gå bra, och jag måste tänka positivt. Fy vad jobbigt :(



Såhär känner jag mig..

Godmorgon!

Igår blev det inget bloggande. Vi var på sjukhuset hela dagen kändes det som.
Det var ju inskrivningssamtal inför operationen imorgon.

Det började med att vi fick träffa en läkare, som för övrigt var nästan 40 minuter sen. Hon förklarade väldigt dåligt vad som skulle ske under själv operationsdagen. Och helt plötsligt, efter c:a 5 minuter kom en sköterska in (utan att ursäkta sig) och sa att hon var tvungen att springa upp till avdelningen för att det var en patient som blödde. Jaha, tänkte jag.. Så läkaren såg vi inget mer av. Vi fick i alla fall träffa en sjuksköterska som gav bra information och svarade på mina frågor så gott hon kunde.
Sen fick vi bege oss till operationsavdelningen och träffa en narkossköterska. Hon förklarade och visade på en docka som hette Robban vad som skulle hända, hur allt skulle gå till. Hon var riktigt duktig. Jag trodde inte att Dylan lyssnade så mycket, för han låg mest på golvet och var trött och pillade med sladdarna från apparaten. Men påväg hem så började han faktiskt berätta. Att Robban fick dropp och Robban fick plåster på handen där han hade fått en spruta. Så lite gick in i alla fall.
För mig känns det tryggare nu inför operationen då jag vet exakt vad som kommer hända. Det känns som att jag kommer vara en bättre klippa i stormen för mig själv när det blir jobbigt att se Dylan rullar iväg. Mamma kommer vara med också, och det är skönt!

Nä, nu ska jag ta och väcka min son, för han ska vara på dagis om 25 minuter.

Ha en trevlig dag :)

Blödig som aldrig förr

Usch, jag har blivit så blödig och känslig. Jag kollade nyss på ett videoklipp om en häst som hade dött direkt efter en tävling, och jag började böla som ett litet barn som tappat sin glass i sanden.
Alldeles nyss hade jag en hörhallunication, och när det inte var det jag trodde som lät så blev jag så ledsen, så ledsen. Usch, vad fjantig jag är.
Sitter just nu och lyssnar på Kärleksvisan med Sara Dawn Finer, och jag bölar. Bölarbölarbölar. Kanske dags att gå och pigga på sig litegrann med en bulle?

Dylan somnade för c:a en timme sen, efter att jag fixat klart hans hår. Jag gjorde små skruvar som blev supersöta. Men jag kunde inte göra så himla bra på sidorna, eftersom han hade mohawk i somras. Det har inte riktigt hunnit växa till sig lika bra som allt annat än. Sommaren som kommer ska jag i alla fall fixa rastas på honom. Små tunna dreadlocks. Det kommer bli sååååååå fint.

Världens mest kända artist med dreadlocks, Bob Marley <3

Middagen avklarad.

Min bror Daniel kom hit och åt middag med oss idag. Vi åt spaghetti med köttfärssås. Det var supergott, och nu är man mätt i magen igen. Dylan ligger på golvet, han sa att han måste vila för han är lite trött.Så nu ligger han på golvet framför tv:n och tittar på How I met your mother.
Han ska alldeles strax få duscha, sen ska vi läsa ett par böcker och fixa iordning honom för sängen. Ni kanske tycker det är konstigt att jag lägger honom så tidigt? Men det gör jag för hans eget bästa, om han är vaken längre än till senast 19.30 en vanlig vardag så blir han övertrött och orkar inte ens somna. Det resulterar i massa skrik och bråk, och det är inte särskilt trevligt.







Bilden är från i somras när vi var på Torekällberget tror jag det var. Är han inte söt? :)

Dagens fråga

Tänkte i den här bloggen börja med dagens fråga. Det innebär att om ni läsare har någonting ni vill fråga om så får ni kommentera, och den frågan jag tycker är mest intressant svarar jag på i ett inlägg :)

Snart stundas det en operation!

Dylan har under några månader hade besvär av snarkningar och andningsuppehåll om nätterna när han har legat och sovit. Det har resluterat i att han blivit mycket tröttare på dagarna och ibland superöveraktiv. Jag gick till öron-näsa-hals mottagningen med honom för c:a 3 månader sen. Då gjorde dom en fiberskopi på honom. Det innebär att det stoppades en slang med en kamera in i nästan på honom. Det dom hittade var en förstorad körtel som måste opereras bort. Operationen kalla Abrasio och klicka in här om ni vill läsa mer om den.
Imorgon är inskrivningsmötet på Astrid Lindgrens barnsjukhus och på torsdag inträffar själva operationen. Jag är otroligt nervös över den, för jag är så fruktansvärt rädd för narkoser. Själv har jag aldrig blivit nedsövd, och jag tror att det är mycket därför jag är så rädd. Och nu är det ju Dylan som ska sövas ner, så det känns ännu värre. Det är ett väldigt enkelt ingrepp, men det känns ändå väldigt läskigt.

Hej alla glada.

Ska börja med att presentera mig lite snabbt innan jag drar igång med bloggningen på riktigt. Ni som har följt mig förut kan hoppa över det här inlägget.

Jag heter Sofie och jag har en son som heter Dylan. Dylan är 2 år och en riktig liten vildbatting, hittar på nya hyss varje dag. Vi bor tillsammans i en lägenhet utanför Stockholm och livet rullar på som det brukar göra hos småbarnsfamiljer. Jag är ensamstående mamma till Dylan av anledningar jag inte tänker ta upp här i bloggen.
Dylan går på en astma/allergi-anpassad förskola då han föddes med en lungåkomma. Han har ingen riktigt diagnos ännu, och lär inte få det heller. Det enda läkarna vet är att det är inte livshotande. Han går på regelbundna kontroller på lungmottagningen på Astrid Lindgren's Barnsjukhus. Det har han gjort sen han var c:a 4 månader.
Dylan är en livlig krabat som älskar att rita, dansa, prata, kolla på Heffaklumpen (som just nu är hans favoritfilm). Han hittar på mycket saker och är väldigt bestämd. Får han inte som han vill så blir det rent ut sagt hus i helvete och saker flyger omkring honom.

I min blogg kommer ni få läsa mestadels om våran vardag, men också om sådana saker som sjukhusbesök, operation, matlagning, roliga kommentarer från Dylan och mycket mycket mer.

Mycket nöje :)